Tankar om Strinbergs "Leka med Elden"

Föreställningen Leka med Elden  var lysande. Jag vet inte vad det var jag fastnade för mest. Kanske var det den ljusa och enkla miljön, de fulländade karaktärerna eller de noga utformade scenerna som chockerade och skrämde. Jag upprördes över det faktum att livet inte blir som man tänkt sig, och det här var värre än vad jag kunnat föreställa mig.
Jag tycker att teatern får med många intressanta teman. Ett tema är förslagvis moral och heder. Man kan fara hur illa som helst, må dåligt - men så länge man inte visar sig svag och behåller sin stolthet så spelar det ingen roll.

Are we loosing our listening?

We are loosing our listening.

Jag håller delvis med. Vi har svårt för att ta upp ljud runtomkring oss och sorterar även bort större delen. Men missar vi något? Ibland ja. Men oftast - nej. Jag tror det är bra att vi människor har förmågan att kunna sortera bort orelevanta ljud och koncentrera oss på det som är viktigt. Exempelvis när någon pratar. Hur skulle det då vara att höra alla andra ljud och registrera dem samtidigt? Rörigt. Ska vi inte vara glada över att innehava förmågan att kunna koncentrera sig på en sak istället för att vara missnöjda med det vi inte hör? Kommer jag att bli erfarenheter rikare över att kunna specialisera mig av ljudet från kaffemaskinen, klackskorna i trapphuset eller det ringande bestickklingandet när pappa tömmer diskmaskinen? Förmodligen inte.

Däremot tror jag att vi underskattar tystnaden. Hur låter tystnaden?