onsdag 13 oktober 2010

Elixir

Efter att ha läst novellen Elixir och sedan kollat på filmen baserad på denna berättelse, fick vi en fråga; Vilken av dessa två berörde oss mest?

Jag tycker att båda var väldigt bra. Språket i novellen berörde mig både negativt men framförallt positivt. Att den var skriven på "invandrarsvenska" var till en början övervägande störande. Det var svårt att fokusera och även få upp en rytm i huvudet. Efter ett tiotal rader i novellen var detta som bortblåst. Då brydde jag mig inte om den dåliga svenskan. Då hade novellen blivit så pass spännande att detta inte hade någon negativ inverkan. Tvärtom. Språket förtydligade istället handlingen och gjorde att den blev mycket mer spännande. 
Detta tycker jag att filmen hade tappat lite av. Där var handlingen mycket mer konkret, och berättaren förklarade i mina ögon för mycket. Utrymmet för att tänka och tolka själv hade försvunnit och tonats ner. En sak jag verkligen hade gillat i novellen. Däremot hade filmen fått med en skön chargon. Den var väldigt komisk. Det tycker jag är viktigt - att kunna väva in komik i en allvarlig sak/ämne, utan att grundtanken faktiskt förlorar sin karaktär. 

onsdag 22 september 2010

Poesi



Poesi. Jag gillar det. För mig är poesi känslor som är uttryckta i ord. Ett språk där det inte finns några rätt eller fel. Att poesi kan tolkas så olika beroende på vad man är för person fascinerar mig. Jag gillar att poesi och dikter kan väva in så mycket poäng och budskap i en simpel text.
      Jag lyssnar mycket på poesi. Sångtexter är ju en typ av lyrik. Efteråt tycker jag om att fundera på textens budskap samtidigt som tankarna vandrar vidare och övergår till en sorts nyfikenhet över vem personen bakom texten är. Vad har personen i fråga varit med om?
     De flesta poeter har ju ett ganska knasigt förflutet, dock behöver man ju inte ha varit med om en tragisk/rolig sak för att kunna skriva en bra dikt. Det krävs bara lite fantasi. Jag skriver sällan dikter. Men det händer. Ibland är det skönt att kunna formulera sina känslor och att skriva av sig på ett vackert sätt.

En stor poet som jag beundrar är Edith Södergran. Hennes dikter som snart är hundra år gamla känns lika aktuella idag som då.  Tidlösa helt enkelt.

Utdrag från Dagen svalnar...


IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.


När jag sökte runt bland dikter så fann jag även denna som jag fastnade lite extra för. Dock hittade jag inte vem som skrivit den.


brev från din dotter..

du
har aldrig varit
som alla andra
inte en sådan
pappa
som socialstyrelsen rekommenderar
inte en sådan pappa som alltid är närvarande

du är
flyktig, inåtvänd, onåbar
sårbar
men
dina vackra ögon
din känsliga mun
din karismatiska utstrålning
den kreativa
konstnärssjälen
din uppfinningsrika
överlevnadsförmåga
den djupa filosofiska ådran
allt
lever vidare i dina barn
och din outtröttliga
kärlek
till de små och utsatta
de hungriga
de gömda
din osvikliga tro på
fred och frihet
har du gett i arv
till oss

och vi vet
pappa

att ingen människa är illegal







fredag 17 september 2010

torsdag 16 september 2010

Ett första intryck



Vi har precis börjat att läsa Den ovillige fundamentalisten på svenskan. Den är skriven av Moshin Hamid och var nominerad till Bookerpriset år 2007. Varje vecka kommer vi att ta upp och diskutera frågor rörande boken här på våra bloggar. Ett mycket intressant och givande arbetssätt enligt mig då man även kan gå in på andras bloggar för att kika och ta del av andras funderingar, tankar och åsikter. Att diskutera boken och citaten förra veckan i klassrummet var givande. Jag förundras hur olika alla kan tolka ett och samma citat. Något rätt eller fel finns naturligtvis inte.


Att Den ovillige fundamentalisten är skriven som en inre monolog tyckte jag till en början var en smula svårläst men framförallt väldigt annorlunda. Samtidigt kastades jag snabbt in i bokens förtrollande handling och när jag väl börjat att läsa så kunde jag inte sluta. Jag gillar uttrycket i boken. Det egoistiska blandat med en slags sarkasm. Att miljöbeskrivningar utelämnar det mesta, vilket gör att jag själv som läsare har möjligheten att spåna fritt och föreställa mig en egen miljö utanför ramarna. Jag tycker även att handlingen verkar mycket intressant, då jag hela tiden undrar vad bokens "jag" kommer att utsättas för. Och visst har jag en aning...
Jag faschineras av Moshins förmåga att kunna skriva en så pass givande roman på så få sidor. För givande torde den vara då den nominerats till ett så pass fint litteraturpris. Jag är verkligen nyfiken på dess slutgiltiga budskap. 


Det var allt för i kväll. Nu väntar en god natts sömn.